Gangsta's Paradise

Bra lyrik och bra musik. Jag undrar om inte den huvudsakliga anledningar till att musikindustrin klagat så mycket senaste åren är mer relaterat till att all bra musik gjordes åren när jag var yngre medan dom senare generationerna av musiker liksom våra föregående generationer inte hade riktigt den konstnärliga skärpa generationerna födda runt 1973 - 1978 hade. Enda anledningen jag kan se till det att musiken blir lite sämre för varje år.



Väldigt real och "gangster" men tycks ändå ha något man upplever hemma-hörande i det samhällsengagerade:

"But I ain't never crossed a man that didn't deserve it
Me be treated like a punk you know that's unheard of
You better watch how you're talking, and where you're walking
Or you and your homies might be lined in chalk
I really hate to trip but i gotta loc
As I Grow I see myself in the pistol smoke, fool"

Relativ makt reward-dimension i lyriken. Lätt hybris. Men stärkt motivation är ju vad som tar människan ut från normalfördelningens mitt. Ibland skapas något bra och andra gånger vad som är sämre. Mänskligheten tycks i alla fall konvergera överlag till något bättre.