Om mannen kan vara en räv var är då kvinnan?

I Disney's version av Sheerwood skogen.

Snart på väg österut och hoppas vi får landningstillstånd ner

Om några månader ej exakt bestämt räknar jag med att ta 6 veckor till tre / fyra månaders semester i Indien. Eftersom vi reser höger ut på kartan är det österut. Västerut finns bara England, Canada, USA och Sydamerika förutom mer avancerat Island och den svenska semesterö-kolonin utanför Afrika. Eftersom Island ör mer uppåt på kartan än vänster är det dock mer rätt att säga att Island är norrut. Detta gäller dock endast utifrån kartan. Det är väldigt fel att säga att Indien eller Kina är norrut bara därför du pressar din Gulf stream över nordpolen för förkortad restid. Just denna standard gör det så viktigt att man inte ritar egna kartor och ex. sätter Kina eller USA i kartans mitt istället för Tyskland.

Fredsboken vittrar sönder vår - min och din - svenska potens och Viagra hjälper inte: Vill vi likt amerikanen bli försvagade och som dom köpas upp helt av det imperialistiska och kapitalistiskt aggressiva Kina?

En mycket viktig och insiktsfull analys publicerad på min andra blogg av en (kanske lite beundrad?) tänkare mina läsare här givetvis lärt känna genom åren: Obamas vapenförbud löser inte faran Fredsbokens släppte lös.

Barnsliga rednecks som tar på sig att tolka ut federallagstiftning från sina egna preferenser är givetvis både komiskt och såväl som ett otäckt olämpligt föredöme för ungdomar och kulturellt isolerande grupper (som man nog helst inte vill ska beväpna sig med skjutvapen heller):

• Skjutvapen ska försvara Oregon's traditionsrika lantbruks- och skogssamhälle

Samtidigt får jag erkänna att det alltid varit min dröm att flytta till ett riktigt farligt kvarter i en gängkontrollerad del av kanske Washington. Städar man upp den med verktygseffektiva vapen skapar man inte bara samhällsvärde utan kan dessutom se en god vinst på sina fastighetsinvesteringar. Närhet ex. till Vitahuset bör ju vara attraktivt för vanliga hyrestagare precis som knarklangarna.

Helt säkert att USA:s säkerhetspolitiska situation skulle vara helt annorlunda om Obama vågade visa lite k*k och kom ensam till presskonferanserna med ett gediget pumphagel och ett par handgranater. Att Obama istället gömmer sig från barnvakterna från Secret Service gör det föga förvånande att han inte klarar att förstå värdet för varje medborgares självbild: just vad som skapar vår gemensamma kultur med delade moraliska värden.

En korrrekt beväpnad Obama skulle dessutom få ordning på de nu av och till dåligt organiserade frågestunderna i Vitahuset. Det är exakt det ledarskap USA fodrar för att orka ur krisen. Själv skulle jag rent av kräva detta som rättighet för att acceptera att ta ledarskapet därför att jag vet att folkets ekonomi kräver det och att det är viktigt för fotfolkets mod när de marscherar ut i världen för att skapa ordning att se att deras chef förstår vad vapen handlar om. Relativ makt och mest min relativa makt som högsta ledare.

Städar man upp ett samhällskrävande kvarter finns risken att diktatoriska politiker begränsar fortsatt tillgång till vapen. Därmed äventyras amerikanens tillgångar i hus och lägenhet liksom arbetstillfällen i dom lokala butikerna. Liknande beslut redan fattade kan vara delar av orsaken bakom krisen. Uttryck av reward ex. i makt är ju tämligen potent för självförtroende och att folk vågar försöka göra saker tenderar att sätta fart på saker (massor av Obama pengar säger snarare att man inte klarar av det utan pengarna). Här hotas min framtida rikedom i hyresfastigheter, din frihet och den vardag barn, gamla och kvinnor måste kunna våga sig ut i för att köpa hem mat och hushållsvaror:

• Obama unveils biggest gun-control push in decades

Varför skulle jag givet ovan investera mitt människovärde just i USA? USA konkurrerar numera med hela världen. I ett gemensamt venture kan man ex. rent av köpa upp delar av Sudan att städa upp och göra till en trevlig semesterby. Där gäller vardagens manlighet och vore det inte för bristen på föda hade man för länge sedan konvergerat till ett samhälle sundare än något vi ens kan drömma om. Men mat tar man med i matsäcken... Jag vill ha belöningsutdelning i vapen, pengar, kvinnor och stora hus om USA ska vara attraktivt. Nu börjar det istället rent kännas att det analfixerade Tyskland är ett bättre alternativ.

Hade man nu varit säker på ett gediget närstridsvapen på plats. En kanon eller ett granatgevär förutom pumphagel hade Oregon varit ett trevligt val. Utan tillgång till sådana verktyg känns det istället farligt. Grannarna smyger fritt runt med alla möjliga vapen utan att den förfegade polisen vågar ingripa. Ett av många exempel på den förslöade attityd hos myndigheter gör det kritiskt att vi vanliga hederliga medborgare kan organisera stödinsatser för att säkra samhället mot förstörande element. Om du tänker efter: Hade grannen verkligen stört dig en lördag till med omoralisk musik och drickande om han visste att du tänkte skjuta honom om det inträffade igen? Vapen hjälper vardagen till att visa hänsyn och ta ansvar. Ge utan att ta.

För mig både som potentiell framtida amerikansk skattebetalare och vardagshjälte tar jag gärna på mig att försvara min byggnad mot rednecks, afrikaner, judar, kubaner, tysk-amerikaner, anti-amerikanska fransmän, araber, gulingar, danskdjävlar, federala förmyndare, ku-kux-klan, lördagsfulla och moral defect pre-marriage seeking elements och andra farliga anti-amerikanska grupperingar och galningar.

Väljande mellan pest-kolera tvingas jag ändå att ge President Obama mitt stöd. USA är ju uppenbart på väg mot ett nytt inbördeskrig kring detta och ingenting likt det lär förstöra mina framtida fastighetsaffärer.

Ett inbördeskrig dessutom dåligt genomtänkt utan män med den gedigna ryggrad som klarade ut inbördeskriget i slutet av 1800-talet, Andra Världskriget och klarade att det politiska Vietnam-misslyckandet till en hyllning av amerikansk frihet i dom trevliga motorcykelklubbarna: Guds Angels m.m.

Konflikter är ingenting man ska rusa in. De måste paketeras rätt för att leverera historiskt minnesvärda events. Rätt musik, bra ideal att välja mellan så det inte känns tomt och innehållslöst. Där känner jag inte minst att det kan vara dåligt för mitt brand value att associeras med rednecks. Folk kan ju tro med dålig kunskap om Sverige att jag ex. föddes i Norrland - rent av kanske same. Dessutom är ju Obama ändå president så visst garanterat värde ska man väl kunna förvänta sig hyggligt stabilt ett par år med att investera sitt stöd till hans modiga kamp för en säkrare vardag.

To Arms And Conqure peace for dixie. Det här är vad vi vill se i en med erfarenhet och kunnande gedigen genomtänkt konflikt. Inga underliga byfånar från Oregon eller en feg president som gnäller i pressen gömd bakom Secret Service män med små pistoler. När båda borde ge sig ut och göra upp saken själva som män: Oregon Redneck vs President Obama. Riktiga män som rider på stora hästar, har riktig krigsmusik och vågar svälta för viktiga ideal: olika tolkning av vad frihet är. En konflikt sydstaterna tveklöst vann med överlägset bättre musik.

Faktiskt vad som får detta mig att tänka på min otäcka uppväxt under åren efter 1970-talets nedflummade katastrofperiod där Fredsboken är en av de värre sakerna i mina drömmar (var den verklig eller hände det något fel i skolan: indoktrinering av hippies: boken verkade ju ritad av dagisbarn).

Boken Henry Kissinger (inte "helt" knkret-sant men med en tidslös större "sanning") fruktade skulle göra generationer till mass-hippiemördare resulterande i "Save us from peace, love and understanding". Ångest, verklighetsflykt i psykotiska drog-romantiska visioner systematiskt utprånglade till barn och skolungdomar, slarviga streckfigurer som skadade årtionden av svensk leveransförmåga inom TV-kultur och vad SVT än idag lider svårt av, förvirrig bland osss barn över varför en så dålig historia med nödvändighets förväntas läsas av varenda svensk: är den åldrade darrhänta tecknaren ett avskräckande exempel för droger? Vi var för små för att förstå den masspsykos landet led av. Återkommande dåligt självförtroende genom åren var regelbunden tortyr: varför levererade inte boken något värde alls? Skulle vi vänta tyst - eller kanske börja sjunga hand i band? Eller var rätt slutsats att beväpna oss?

Givetvis en mycket farlig bok. Och inte vad jag vill att mina läsare riskerar världen med: Beundrarbrev från mina läsare. Så nära en känslig hjärna kan komma en haschpsykos utan att faktiskt rökt ned sig fullständigt. Kan dessutom göra dig imponent eftersom den är 110% omanlig (något jag ännu efter alla år ibland fortfarande kan känna av även om min dröm om stora skjutvapen ofta hjälper).

Kanske vinner vi mer fred på att acceptera att vapen ibland krävs? Jag ser ex. ett större potentiellt värde åren som kommer att våga beväpna och organisatoriskt hjälpa fler demokratiska aktörer. Inget moraliskt stöd finns för en sund hjärna att acceptera att diktaturer likt Kina här blockerar FN. Saker behöver börja röra sig framåt. Men att det inte innebär att länder med demokrati vinner något på att beväpna sig. Statistik ger oss att det orsakar problem. Delvis ligger det problemet kulturellt i makthungern och kraften vapnet ger dig en känsla av. Sverige är inte allt för långt efter USA i vardagsbeväpning. Här finns mängder av gevär såväl dokumenterade som gamla ärvda muskedunder. Men vi har föga av problem. Vissa minimala kontroller, en sund grupp-kultur i skytteklubbar m.m. är enkla åtgärder utan kostnader som reducerar problem. Krav på vapenskåp ska heller inte underskattas. Det är inte helt bra om dina barn och tonåringar kan plocka ut och skjuta med din revoler.

Stor Våg - Liten Båt

Någon mer än jag som känner hunger efter storslagna ödestunga vågor som symboliskt värdeuttryck oavsett vad man nu personligen tänker på? Kanske mindre något konkret och mer något intensivt man borde göra med positiv (eller kanske negativ valence association relativt sig själv?). Själv börjar jag känna mig lätt big wave sugen igen.

Foto: Mike Baird (Licens: Creative commons by 2.0)

I den konkreta havsnära verkligheten avstår jag dock hellre från stora vågor. Och liksom de flesta svenskar åtminstone räknat i verkliga sjöturer föredrar jag båtar (eller är dom stora röda färjorna skepp?) så stora att man inte ens märker av havet.

Underligt nog efter att ungdomens romantiska övermotivation relativt kvalitetstänk är borta och nu också efter snart två år som helnykterist kan jag inte komma att tänka på någon poäng att åka på Finlandsfärjor. Men med undantag medbjuden av en släkting på något liknande var det knappast vad jag hellre gjorde på många år som vuxen. Så jag får nog ändra mig och säga att faktiskt skulle jag antagligen hellre ta upplevelsen av den lilla båten och den stora vågen (den löper ju knappast risk för att gå under: bara lite vågigt) hellre än spriten, hasardspelens och dom åldrade frånskildas desperata jakt efter några timmar i bästa fall amoralisk dekadens.

Däremot vill jag inte påstå - och kanske bli lynchad av halva Sverige inte lika moraliskt lysande och finkänslig kring kvalitet som jag - utan jag tycker det är bra att folk som gillar det där åker iväg på en stor båt och super där istället för här.

Stora konceptuella vågor från historien:

Red-hot Fashion-wave:

The Globe and Mail (Kanada): Stockholm mest kreativt (2012-02-02)

Cute-wave:

Gulliga vapen för en snällare värld (2009-12-10)



(Jag vill inte att läsarna ska tolka ovan som skryt i principlöshet och kulturell-öppenhet. Se det istället som att en bland ni läsare alltid efterfrågad mansförebild oavsett om det i sig är bra eller dåligt lättare utan överdrivet behov av principlöshet eller hög moraliskt styrka lättare kan uttrycka mig bredare utan att det kommer med just någon risk kring nersida: det finns beundrande läsare att ta av.).

Horse-wave:

Beridna mongoliska krigare ger kraftfull inspiration (2010-01-26)

Åsk-våg:

Virtuellt regn med åska (2010-01-30)

Havs-våg:

Laird Hamilton surfar dom stora vågorna (2009-08-11)

Nästa stora våg kan bli en kvinna till häst, med en röd gullig uniform, med kraftfull åska och ett stormigt hav i bakgrunden, ridande krigiskt mot en stor mur. Det är skrivet i historiens vågor.