Boney M - Rasputin

Här har vi nu Boney M med Rasputin viss ålder - överlevande tidens tecken där ju musiken alltid är en strid du vinner eller förlorar - och där ju vem som egentligen sjöng Rasputin kan diskuteras relativt denna senare. Den viktigaste rösten hör vi hur som helst åtminstone i originalet av och till: Frank Farian.

För att slippa plågan av att lyssnas på den frätande sörjan ovan där några som absolut inte har någon sångröst alls torterar oss och ge en kontrast vad en studieproducent även som här i mitten till slutet av 1970-talet kan göra för att hjälpa upp saker (vilket jag också visat med med bl.a. Gwen Stefani) har vi dem här från 1970-talet.

Det är visst ett form av bedrägeri där de flesta i Boney M aldrig ens sjöng något på skiva och ännu mindre i verkligheten. De var mer än en visuell efectos especiales för att ge publiken en upplevelse mer än vad en tysk studieproducent varken förmåga eller har lust till.

Differensen emellan är samma som vi kan se i konflikt där vi ju för krigsfilosins tagg tog ett första exempel i Scorpions - Send me an angel illustrerade bedrägeriet från en till sida (och slåss när du väljer att göra det är ingenting man implementerar ärligt eller för att ta fienden i hand efteråt annat än för att haka upp den på vagn för att dra efter som Akilles gjorde: Med mindre än att man önskar det stannar man bäst hemma).

Förändring av tillståndet från en tidpunkt till en annan (kort eller lång tid) kan påverka upplevelsen - mer upplevelse antingen mer eller mindre d.v.s. framåt eller stilla - av det mesta och just här handlar det om att amygdala ökar sitt avtryck tillbaka mot perceptionen för att göra oss fokuserad på eget eller andras blod - mer eller mindre - vaksam eller redo att angripa.

Det senare är nästan alltid är bättre i dagens värld där det nästan aldrig realiseras d.v.s. det är bättre att bli lätt arg än lätt nervös för humöret men i faktisk konflikt mot en kompetent fiende behöver du båda och bäst upprepningens träning där du lär känna honom eller henne nästan som en vän så att du alltid Tillräckligt Rätt kan föreställa dig vad som nu kommer och vilken av de tre som är rätt:

1. En vakt utanför den egna dörren: Försvarets rädsla.
2. Någon annans dörr: Lura fienden att angripa någon stor så blir ni en till som går ut och slåss.
3. Båda dörrarna medan du smyger ut genom fönstret för en kort tur över till fiendens huvudstad d.v.s. förvilla och avsluta det snabbt och enkelt för alltid - fram och bak - om du ska vinna gäller att du förr eller senare måste ta kriget innanför fiendens dörr och bäst in i hans eget sovrum medan han sover för den tysta dolken.

Det är krigets två sidor. Yxan vi slår öppet med medan den tysta dolken är kriget i mörker - före, medan och efter yxan - oavsett om det är argumentation eller egentligen precis vad som helst beroende på hur gärna du vill vinna och som du tror är tillräckligt troligt relativt risken är förblir tyst.

Av just den orsaken finns det värde med t.ex. UN därför att det är just detta krig kommer ner till. När vi lämnar över mer ansvar till amygdala vilket krig ser till görs automatiskt kommer konflikt ner till att vinna där andra faktorer oavsett om de är rationella eller inte, eller om något i småsaker vinns på att bryta mot dem, minskar i betydelse. Blod är blod och i perception om amygdala trycks tillräckligt högt upp har andra mönster liten betydelse.