Efterkrigstiden har ju i mångt och mycket varit Tyskland kanaliserat till de områden där det var accepterat och möjligt för dem att prestera internationellt. Idag finns möjlighet för så mycket mer för Tyskland och världen.
Samtidigt för att det ska vara meningsfullt måste Tyskland också ha förmåga att klara ut vad som egentligen är vad de tränat sig själva till att se att prestation är meningsfullt i från faktorer unika dom i arv Nazityskland och konsekvenserna det gav i efterkrigstiden.
Tysklands idéer i utrikespolitik idag är i det överdrivet extrema idag polariserade till att acceptera övergrepp från diktatur nära nog oavsett riskområde. En konsekvens kan vi spekulera det starka bias konfliktens verklighet i vad man konkretiserat i närhistoria innebär, och kanske också en cynisk-skepticism där man i ej jämförbara situationer och politiska entiteter applicerar erfarenhet av de bedrägier man i egna politiska system offrat liv på liv för.
Man måste upplever jag våga acceptera inte bara det moraliskt felaktiga i de övergrepp och anfallskrig man begick utan också att de ej gör verktygen i sig omöjliga eller olämpliga för människan generellt i alla kontext. Nazityskland var en moraliskt lågpunkt likt föga annat och påverkan på vår erfarenhet generellt bör ej från det vara att vi ska passiviseras internationellt i den grad Tyskland är en komponent av idag.
Att våga ta ansvar inte genom att göra ingenting i områden där man tidigare falerat totalt utan genom våga göra något bra. Kanske det sista arvet efter Nazityskland Tyskland måste våga besegra nu eller i framtiden.
Allt är så relativt. Ju senare något inträffar desto långsammare är det. Samtidigt ju längre och mer stilla något varit i de dimensioner vi jämför i desto mer känns förändring till högre intensitet.
Åtminstone för det senare om binärt - "Hebb:iskt sigmoid och exponentiellt - snarare än försiktigt inträffande är det oerhört kraftfullt. I allt kommunikativt är det försiktigt inträffande - sakta ökande - när vi söker kraftig tolkning av orden och reach out av ondo (oavsett hur p.s.s. excellent när vi önskar att tala seriöst om det väldigt problematiska utan att ha stress-reaktionerna skrikande och störande hos talande och lyssnande eller det indirekta runt om: vi spekulerar och gissar att något mätbart kan ses hos läkare relativt flera dagar-intagna relaterat väldigt för dem svåra nyheter resp. särskilt oväntat goda).
Sedan kommer nu inte sällan det intensivt märkbart ökande till ett pris. Det kan ibland för det mer unikt resulterande verka fullständigt trivialt eller ej relaterat vettigt men för det mer unika fodras ju det kompletterande ej riktigt invant och vad som krävs för det är inte alltid lätt att tolka trovärdigt från ett genomsnitt. Ibland finns ett positivt svar i den mening att det bärs av en tro på människan. Andra gånger krävs att vi ersätter en optimal kraft med en annan kraft utan att riskabelt riskera att föra in det cyniska riskerande i dess extrem-polis-staten oavsett vilket personligt pris det innebär.
Att sälja vår själv för att skapa är oerhört associerat till det negativa. Men i verklighet är det ofta vad vi behöver göra just för att klara det moraliskt korrekta och utan handlande något felaktigt. Vissa saker kan kosta oerhört av vår kognition och priset är att vi ger upp en bit av oss själva oavsett om realiserat i överdriven stress-känslighet som hindrar agerande och tankar i delar relativt normalt för oss eller om neuroner dör i omfattning avlägsnande bitar av vad vi är. Det är tror jag balanserat och diskret ej uppmuntrande till vad som ej bör ges lättvindigt och för den längre tid krävande för att priset ska börja märkas enkelt att det är en kostnad för resultat vanligen ej diskuterade.
En risk vi i allt sådant ska beakta är att när priset betalats kan givetvis inte vårt track record i seger tas för face value som predikation inför nästa slag. Vi måste beakta och värdera stress-skadorna hos strategen. Att ej göra så är ett ovanligt ofta lyckosamt misstag genom historien (ex. för diverse diktatorer med överdriven ambition kanske mest känt Hitler).
Likväl ett år, två eller tre senare inträffar det. Och om ej av A så av B. Vi människor är ju så många.
Kanske ett passande lyrik-kompletterande-i-nära-liggande-domän-exempel till ?
"Race for the morning
You can hide in the sun 'till you see the light
Oh we will pray it's all right"
För race som många andra koncept inte ovanliga i musik-lyrik finns association till den jämfört med vanligt för oss i en situation kraftigare intensiteten.
Kanske - jag har aldrig sökt det i övrigt i lyrik vad jag minns - gäller det också modet? Här tror jag närmare dess motsvarighet i lokalt kontext scouting: att utforska det okända, och praktiskt i min automatiserade nyhetsanalys normalt approximerat som underrum till de två större known och unknown - och också att våga acceptera den högre intensiteten: Jump on the tiger.
"You're the star of the masquerade
No need to look so afraid, jump, jump!
Jump on the tiger"
Och givetvis från ögonblicket du stiger upp på tigern är alliansen etablerad. Tigern beskyddar dig. Ibland räcker bara möjligheten att du kommer komma hem dit du hör för att han ska hjälpa dig utan kraven sökande det frivilliga större värdet i frivillighet. Ett fenoment inte alls ovanligt hos människan. Förklaringen stämmer dåligt med många modellsystem av vår kognition och beslutsteori men har ex. förklarats med att sådant ska ge status eller påverka givet sannolikheten att ha möjlighet att göra det varande högre faktiskt implicit genetiska uttryck hos dessa personer mer sannolikt lika dig själv. Själv lutar jag väl snarare åt att människans kognition länge också pre-strikt-mänskligt varit nog avancerad till att se värdet att etablera kollektivt samarbete och att vi i denna domän såväl som andra ibland är prospekterande: scouting och utforskande av det okända är primary reward. Ibland är dock det konkreta värdet att ge utan att få tillbaka vad det säger i kollektivt språk till andra: att vi är den goda människan eller imponerande kvinnorna med våra generösa egenskaper indikerande stor rikedom.
Oavsett vilket hoppar du upp på tigern just nu bärs du en tid framåt av hans intensitet. Intensitet som för dig till säkerhet eller känslan av säkerhet - och bekrigande dina fiender om det krävs för att ta dig säker. Alkoholen som falsk allierad är ju lite "komisk" på ett otrevlig sätt genom att åtminstone en del personlighetstyper blir just fysiskt mer bekrigande tillsammans med den reducerade känslan av sund fara relativt situationen. Din allierad kan dock också vara konkret verklighet: vännerna som tar dig ut till säkerhet kanske bort från svält.
Men oftast gäller principen om att ge och ta från dag ett - och om inte att om samarbetet ska kvarstå krävs att ett värde levereras: prospekterande reward för tigern är verklig bara så länge. Kostnaden och priset finns alltid i alliansen: även när konkret och abstrakt värde tillbaka saknas en tid finns viss kognitiv-kostnad om än ibland lägre än värdet.
Man ger och tar. Ett gemensamt språk och inte sällan nära nog kontrakt-liknande som uttryckt i schema och frame-teori eller i vårt kollektiva samarbete i affär m.m. ett faktiskt juridiskt kontrakt. I det första fallet är paragraferna vad inlärningen stegvis kan behöva visa för oss. I det andra fallet etablerad gemensam inlärning även om individens kunskap om detaljer ofta kan variera.
Kontraktet med dess kostnader i båda riktningarna gäller också den form av allians vi kan spekulera lyriken syftar på. Och som så mycket annat desto större värde du upplever att alliansen ger dig direkt relativt allt normalt förväntat ju högre blir flödet och desto mer inlärning kommer etableras. Saker normaliseras och förstås av den normala världen och saknas motsvarigheterna i verkligt levererat samarbete i båda riktningarna - din såväl som den andres - reduceras din uppfattning av värdet som du får levererat: Kräver det ingenting tillbaka är det given verklighet och vår kognition motiverar oss framåt.
För det friska sunda samarbetet ska det kollektiva värdet ses som en viktig del och det utnyttjande överdrivet generösa utan att lösa det omedelbara konkreta problemen ska man vara ytterst skeptisk mot. Inte sällan kan kollektiv erfarenhet kontrolleras för dolda risker. Om det nu är heroin som Dio sjunger om är svaret så tydligt det kan bli: permanenta kognitiva-skador som etableras mycket tidigt i missbruket. Missbruk kan vi se som den falska alliansen: Människan som med falskt tidigt värde luras in i slaveri.
Så nära musikens i sig symbol-reducerade språk men desto kraftfullare i känslo-induktion är kravet på symbolernas lokala relevans mot varandra inte särskilt stor. Samma fenomen ser vi på en vanligen mindre reducerad nivå i tidningarnas titlar.
När känslorna stiger - som dom så gärna gör vid den här tiden på året: the light blue light med sommarens ökade enkelhet stimulerar kognition - förstår substratet ändå hur symbolerna passar samman och vi kan reducera den direkt lokala absoluta meningsfullheten för de i känslor istället allt kraftigare kombinationerna. Givetvis är den faktiska meningen och betydelsen vad som blir tämligen individuellt anpassad men det har så sällan när sådant här är aktuellt någon betydelse.
"We're living in the open
All alone like Tarzan Boy
Hide and seek
We play along while rushing cross the forest
Monkey business on a sunny afternoon"
